jonasbrannmyr

Jonas Brännmyr

Springer. Gärna tävlingar på fem-sex mil. Ibland längre, ofta kortare. Numera är detta ett helt privat konto. All läsning sker på egen risk!

Loading...
Årets lopp, plats ett (ja, årets lopp, helt enkelt!): Ultravasan Ultravasan var a long time coming för mig. Jag gillar ju mest att springa stig och hade bestämt mig för att nio mil på grusvägar inte var något för mig. Ska man springa nio mil måste man ju göra något fett av det, och motivationen till att lägga den typen av krut på den här typen av lopp fanns inte. Ultravasan var inget för mig. Sedan kom förre chefen @pk_englund och frågade om jag inte ville göra hela #vasatrippeln på betald arbetstid, med anmälningsavgifterna betalda, och då dröjde det ungefär tre sekunder innan jag hade glömt allt det där. Vasaloppet och Cykelvasan gjorde jag med en klackspark, men #ultravasan blev ett av årets tre stora mållopp, och sista halvåret innan tävlingen tränade jag med allt fokus mot den där lördagen i augusti (ja, och så skapade jag mig ett Instagramkonto till på köpet). Och för en gångs skull klaffade allt. Jag kan inte klaga på någonting. Visst, energin var väl inte på topp de sista 25 kilometerna, men va fan?! För vem är den det? Jag njöt i sex mil, jag krigade i tre, och det gick snabbare än jag hade tänkt mig (målet var att slå de 8.41.22 som jag skidat på – ”en äkta löpare springer snabbare än han åker skidor” – och jag kom i mål på 8.12.11, vilket ger en snittfart på 5.28 per kilometer). Överraskande nog älskade jag varenda meter, trots att det ju var rätt mycket grusväg. Jag har tidigare berättat om mitt absolut bästa minne från loppet, ett av de bästa från hela löparkarriären, på bloggen, men inte här på Instagram: När @crossfitmercedes dök upp i Läde, milen före mål, och vrålade om att ”de [framför dig] ser så slitna ut och har kramp. Du tar dem!” Jag hade närt en dröm om att bli topp 100 i loppet om det gick bra, nu spurtade jag (nåja …) in på 37:e plats av 796 startande herrar, efter att ha mobiliserat de sista krafterna för att ta ytterligare två löpare på upploppet (det visade sig tyvärr att de sprang halvloppet). Jag var så fruktansvärt nöjd efteråt, och är det fortfarande, att jag nog aldrig kommer att springa tävlingen igen. Jag är klar med Ultravasan. Men man ska ju aldrig säga aldrig … Foto: @crossfitmercedes #brännmyrstopptio
Årets sista lopp: Sylvesterloppet, förstås. Dyngade högra pektån i en möbel när vi lekte zombiejakt och jag gjorde en maxrusch i vardagsrummet i går kväll, och trodde inte på start varken då eller när jag haltade upp för att starta kaffebryggaren i morse, men jag åkte ändå till Nora, och med tån tejpad och steget något anpassat höll sig smärtan borta, så start blev det. I fjol misslyckades jag med att springa de 10 384 meterna (med 150 höjdmeter där den avslutande Knutsbergsbacken är ökänd) på måltiden 45 minuter, men i år dansade jag (nåja) in på 43.20, som tolfte man och med alla damerna bakom mig (nu saknades förvisso nästan hela länets löparelit, de hade väl bättre saker för sig på nyårsafton, men man kan bara slå dem som ställer upp och det gjorde jag med 159 av 170). Löpte länge med @rodney.hundermark som blev tia, men han gick ifrån med ett par kilometer kvar och var alldeles för stark uppför slutbranten. Var nöjd med att jag lyckades hålla emot Noras egen Mikael Persson som testade att gå om med 400 meter kvar. Loppet (eller ja, nedjoggen efteråt) blev årets sista löppass, och därmed summerar jag löparåret på 4 039 834 meter. Första gången över 400 mil (ja, första gången över 300 också, skulle jag tro, även om jag aldrig fört löpardagbok ordentligt tidigare). Gott nytt år!! (Men det kommer förstås en instagrambild till innan året är över!) #sylvesterloppetnora @ifknora
Årets lopp, plats två: Lurs backyard ultra Jag åkte till Lur utan ambitioner, utan att ha det som något mållopp, utan att ladda extra - och sprang vidare in på nytt personligt backyardrekord med 25 timmar (167,65 kilometer). Tävlingen utvecklades för min del till en kamp om en pallplats, eftersom vi bara var fyra killar kvar efter 18 timmar, men Fredrik Dahlberg lät sig inte knäckas om tredjeplatsen, så jag blev fyra (@drunkcod - man ser ju hur jävla snabb han är på bild två! - fortsatte, pressad av @kokosemir35 , till hela 39 timmar, bästa resultatet någonsin på svensk mark; men en liiiiten bit från @sugrorsmannen :s 68 timmar i USA i oktober ... jag har en enorm respekt för alla de prestationerna!). Som jag berättar om i videon var det aldrig lätt (höftböjarna började bråka redan efter tolv timmar), därför är jag rätt nöjd med att jag fortsatte så länge det gick, med benäget stöd från @crossfitmercedes (ja, hon lät mig helt enkelt inte sluta innan). Den som orkar se hela videon får också se det bästa videofångade ögonblicket av Brännmyr 2018 - när tröttheten (utmattningen) tog kroppen i beslag efter att jag beslutat mig för att stanna. Foto: @crossfitmercedes #brännmyrstopptio #lursbackyardultra
Årets lopp, plats tre: Växjö marathon Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte riktigt visste om jag skulle vara nöjd med eller missnöjd med den här maran, min första på asfalt på sex år. Jag bommade ju målet med lite styvt fyra minuter, men persade å andra sidan med 23. Nå, jag har kommit fram med att jag är nöjd med att jag gav allt och höll taktiken (4.15-fart tills döden), och då fick det bli som det blev med över fyra minuters tapp sista åtta-nio kilometerna. Man ska komma ihåg att jag aldrig sprungit snabbare än 19.27 på fem kilometer, vilket ger 3.53 per kilometer, och nu var planen att hålla 4.15-fart i 42,2 kilometer ... Jag var helt enkelt inte redo för en sub-tre mara än. Det jag inte är nöjd med är att jag kommer tvingas göra maran igen om några år, om jag någonsin kommer känna att formen är ännu bättre. Hade jag gått under tre hade jag nog däremot känt mig klar med asfaltsmaror för all framtid. Att jag alls sprang i Växjö berodde på frustrationen efter haveriet i Bergsleden ultra. Jag behövde ett nytt mållopp att avsluta året med, och efter att ha gjort 1.29 på halvmaran på träning (utan att avlida) trodde jag verkligen att jag hade en ärlig chans på målet. Foto: @crossfitmercedes #brännmyrstopptio #växjömarathon
Årets lopp, plats fyra: Berga knockout För en motionär som mig är det inte ofta man får kliva upp på pallen, men i @mrskillsevent :s utslagstävling tog jag faktiskt hem en andraplats (och en döläcker glastrofé) bakom @cyclepro3. Tävlingen hade ett svinkul upplägg med individuell prolog och utslagningsheat på en teknisk bana med stigar och backar och några uppbyggda hinder. Och så fick man lite nytta av sitt taktiska sinne! Ja, det var kort sagt en av de roligaste små tävlingarna på hela året, och jag hoppas att den kommer att bli av 2019 också - och att ni som läser det här också dyker upp så vi blir några fler startande i sådana fall (jo, vi var faktiskt fler än två redan i år, ett tjugotal). Foto: @crossfitmercedes #brännmyrstopptio #bergaknockout
Årets lopp, plats fem: Rusakulan vertikal tour Ännu ett av @randomeventssweden :s galna påhitt. Ett vertikal-lopp mitt på Närkeslätten, eller i varje fall från dess kant upp på en av Kilsbergens högsta toppar, Rusakulan. Tre kvällar, måndag-onsdag-fredag, en vecka i april samlade jag och mina kompanjoner (@crossfitmercedes , @jonea1980 , Alice, @karnyq och @gitochm ; ja, pappa var också med, men utom tävlan) poäng åt vårt lag Nature Runnings karlskogingar i uppförsloppet. Svinkul, familjärt och på en ansträngningsnivå där mjölksyran sprutade ur öronen (ni ser ju pulskurvorna som är bifogade, där gult står för 80-89 procent av maxpuls och rött för 90+), och även om vi sista kvällen fick se oss slagna till totalsegern när motståndarlaget mobiliserade så var vi rätt nöjda med vår insats. Och ja, jag har redan börjat formera trupperna för att en gång för alla ta hem lagtiteln 2019! Ja, och så hoppas jag på några personliga rekord uppför backen, också! #brännmyrstopptio #rusakulanvertikaltour
Årets lopp, plats sex: Niesen treppen lauf Löptävlingen (eller; ska vi bara säga tävlingen, för så mycket löpning blev det inte för så många) uppför världens längsta trappa var en av de mest inspirerande utmaningarna jag (eller om det nu var @crossfitmercedes ) hittat. Vi bommade precis anmälan till 2017 års upplaga vilket gjorde att vi hann snacka upp loppet i nästan två år innan vi äntligen var på plats i Mülenen en kylslagen junimorgon i år. Med facit i hand måste jag erkänna att själva loppet blev något av ett antiklimax; trots att jag sprungit otaliga varv i trappan på Kvarntorpshögen och gjort oräkneliga stepups på gymmet så var jag inte nog stark för att hålla den fart jag hade hoppats uppför de 11 674 stegen som tar en de 1 669 höjdmeterna upp till Niesens topp på 2 352 meter över havet. Men allt annat var fantastiskt: Stämningen på väg uppför trappen och uppe på toppen, resan, sällskapet, utsikten (när molnen till slut lättade), maten (eller ska jag säga ”osten”?) … Men just det där att jag på förhand hade målat upp det här som ett av tre stora mållopp i år (vilket gjorde att jag avstod att gå all-in i Örebro backyard ultra ett par veckor innan) gjorde att jag inte kan känna mig helt till freds med min prestation. Foto: Selfie av @crossfitmercedes om det inte framgår ... #brännmyrstopptio #niesenlauf
Årets lopp, plats sju: Kloten–Nyberget Jag har länge närt en dröm om att springa hela Bergslagsleden i ett sträck (jag har sprungit hela sträckan, sånär som på 46 kilometer mellan Ulvberget och Nyberget, i etapper), och helst då på mindre än 85 timmar och 33 minuter (som är FKT på leden). Det blev inte 2018 (och det blir inte 2019 heller - men 2020, kanske!), men däremot tog jag chansen att springa det nya loppet Kloten–Nyberget som samarrangerades med första dagen av @randomeventssweden :s fantastiska tävling Bergslagsleden på fem dagar. Mitt mål var att ta banrekordet på sträckan (min PT @crossfitmercedes mål var att jag inte skulle gå över 80 procent av maxpuls på hela dagen eftersom det var en poäng i min uppladdning inför Ultravasan, men de båda ambitionerna krockade mindre än man kunde tro), och det hade jag gjort om inte @keepgoingperra varit ännu snabbare den där dagen (han fortsatte sedan och slog ett magnifikt effektiv tid-rekord på hela leden med 32.48.40 över de fem dagarna). Nå, jag kanske gick till historien ändå: Jag var den enda startande i Kloten–Nybergets första upplaga, och nu verkar tävlingen vara nedlagd (den har i varje fall ännu inte annonserats ut för nästa år,till skillnad mot modertävlingen Bergslagsleden på fem dagar som kommer att avgöras 23–27 juli 2019). Viktigast var ändå att det blev en helt magisk dag på 58 kilometer av Bergslagsleden jag aldrig sprungit innan (men som innehöll många guldkorn som de mysiga stigarna på första etappen, det häftiga gruvområdet utanför Kopparberg och de oändliga backarna upp från Stjärnfors), och trevligt samkväm både före och efter. Vilket gäng de är, arrangörerna i Random Events! Foto: @peterknoblach #brännmyrstopptio
Julafton betyder förstås julaftonsträning på @crossfitkarlskoga – men därefter, och framför allt – @okdjerf :s julaftonsorientering. I år var det lite klenare uppslutning än vanligt, men det betydde å andra sidan att jag kunde vara med och tampas rätt långt fram. Höll på att fippla med åttaåringens utrustning när starten gick, så jag var halvminuten efter alla andra iväg, men det gjorde varken till eller från eftersom jag blev tvåa, med drygt fyra minuter upp till segraren (Rasmus Pettersson) och över sex bak till trean över 7 400 meter stadsorientering (som jag avverkade på 10,9 kilometer effektiv orienteringsdistans på 54.20, inklusive de 30 sekunder jag stod still i början). Totalt kom 25 löpare till start, och mer än en tävling var det ett riktigt trevligt samkväm som i vanlig ordning avslutades med glögg och pepparkakor. På eftermiddagen var det dags för julklappsutdelning, och då fick jag förutom en mäktig skryttröja (med alla mina stora lopp printade på ryggen, bild kommer!) och nya löpartajts (folk tycker tydligen att det är ett problem att det blivit hål i grenen på de flesta av de gamla paren) en start i #aktivitustrailrace , ett 100-mileslopp som mestadels går på stigar, i Göteborgsområdet. Starten går 20.00 på fredagskvällen den 26 april och målet stänger 2.00 natten mot söndag (efter 30 timmar). För att få en silvermedalj (motsvarande Ultravasans/Vasaloppets prestationsmedalj, kan man säga) krävs att man går i mål på under 24 timmar. 2017 kom ingen i mål (en enda löpare tog sig fram till checkpointen vid 70 kilometer!), men i år klarade 13 av 22 startande loppet, varav sex under 24 timmar. Välmeriterade ultralöparen Fredrik Larsson etablerade banrekordet på 20.50.13 (inga damer deltog). Jag har ju aldrig sprungit så långt, förutom i ett par backyard ultra-lopp, och det här är ju något helt annat där man måste bära med sig sin energi och så vidare. En otroligt inspirerande utmaning! Kan vi kalla det för tidernas hårdaste julklapp?! Tack, @crossfitmercedes !! God jul på er!
Årets lopp, plats åtta: Gallaberget trailrun @vretstorpsif1908 har de senaste åren vuxit ut till en favoritarrangör för oss som gillar små och familjära lopp allra bäst (peaken i mitt löparliv var ju när jag fick springa The Hill marathons med fem deltagare i fjol, så ni förstår säkert vilken typ av lopp jag gillar bäst!). I år har jag kutat Höstloppet och varit supporter/pacer på löpningen på Vretstorps triathlon, men bäst av allt gillar jag Gallaberget trailrun som går på så fantastiska stigar runt Gallabergssjön. Tack till @iqlaz som drar runt arrangemanget, och jag hoppas att vi ses igen 2019! (PS till alla arrangörer: Fler lopp borde gå på vardagskvällar, eftersom vi löpare redan är så uppbokade på helgerna!) Foto: Undertecknad (det föreställer löparna som blev tolva och 13:e på korta banan, 6,2 kilometer). #brännmyrstopptio
Årets lopp, plats nio: Bergslagsleden ultra Jag fortsätter på gårdagens tema med lopp som gick åt helvete. @bergslagsledenultra är ju inte mitt favoritlopp bara för att det går i terrängen där jag växte upp och började älska löpningen, utan också för att det är min egen klubb, Nature Running, som arrangerar det. Trots det har det gått rätt uselt vartenda år. Premiäråret var jag i kanonslag och var före VM-löparen Frida Södermark i mål trots att jag la bort 15 minuter på en praktfull felspringning. 2015 och 2016 hade jag järnbrist (vilket jag inte visste om) och därför kraftigt vikande resultat i såväl det här loppet som alla andra, och 2017 missade jag det på grund av förkylning. Så i år gick jag all-in, det här var årets mållopp med stort M. Hur det slutade? Med min första brutna tävling i livet. Magen rasade ihop totalt. Var på toa fyra gånger på morgonen, innan start, och hade stannat och dyngt i skogen två gånger innan jag klev av i Mogetorp, efter 16 av 48 kilometer. Då krampade det så illa att varje steg gjorde ont. Men 2019, då jävlar ska jag ta revansch, och då ska loppet upp högre på topp tio-listan! #brännmyrstopptio Foto: @marcusmahlberg
Julspecial med @parkrunse i Örebro missar man ju inte! Det blev min fjärde, sista och långsammaste parkrun för året. Sprang på 19.27-19.33-19.27 i april, september och oktober, men i dag blev det 20 blankt. Skyller på underlaget (eller dåligt skoval), för det kändes som en helt okej insats. Nu är det bara att ladda om för @crossfitkarlskoga :s julaftonswod och @okdjerf :s julaftonsorientering! Foto: @photobyglinneras
För femte året i rad delar jag (eller ja, @nerikesallehanda , men på mitt initiativ) tillsammans med @lopexsport ut utmärkelsen NA:s och Löpex Sports pulsklocka till den länsidrottare eller -ledare (nytt för i år att ledare kan vinna) som stått för den främsta prestationen i en konditionsidrott under året. I år är @runanfalt , @feenie81 , @emiliafahlin , @bobimpola och @kroonmikael nominerade, och den som fått flest röster i omröstningen på na.se vid tolvslaget på nyårsafton har vunnit. Länk till omröstningen finns i min profil. För att kunna rösta krävs inlogg (prenumeration/plus/abonnemang) på NA eller någon av våra 50 systertidningar i betalnätverket. Skicka ett meddelande om du vill rösta och har problem med inlogget!
Årets lopp, plats tio: Mörksuggejakten trail 2018 blev ett år då jag sprang en hel del lopp (28, om jag räknat rätt), och även om alla utom tre var mer träning än tävling så har man ju alltid någon sorts målbild när man nålar fast nummerlappen. Men i Rättviksskogarna lördagen den 7 juli visste jag bara att jag ville ta ut mig. Jag körde juniortaktik, försökte hänga med tätklungan, i början(jag kände inte igen några namn, så jag tänkte att de nog inte var så starka 😂). Dog förstås efter någon kilometer, men jobbade mig sedan in i loppet och var riktigt stark sista milen (av totalt cirka 21,5 kilometer) på de härligt kuperade tallmostigarna. Jag plockade placeringar, och kände mig pigg - och avslutade med att lägga bort flera minuter på en missad sväng. SMACK - så var den dagen förstörd. Linkade i mål som åtta efter att ha haft vittring på femteplatsen. Dagen därpå sprang jag korta klassen (15 kilometer) i Mora trail. En härlig bana trots stela ben, ett lopp som hamnade precis utanför den här topp tio-listan. #mörksuggejaktentrailrun #brännmyrstopptio
Som ni ser ledde jag Höstloppet - i exakt tre meter. Sedan tassade Johan Ingjald, och 100 meter senare även ödmjukt startande Mohamed Hassan, förbi och iväg i fjärran. Därefter blev det sololöpning till tredjeplatsen, av 19 startande, över 13,3 kilometer och runt 150 höjdmeter, på 57.37 (nästan sex minuter bakom firma Ingjald/Hassan). Jag har aldrig sprungit loppet innan, men man kan lita på @vretstorpsif1908 som arrangör, deras Gallaberget trailrun och @vretstorpstriathlon tillhör ju länets finaste och mysigaste arrangemang, och Höstloppet gjorde ingen besviken: Gratis anmälan, kaffe och hembakt och bastu efteråt (även om jag fick skippa det sistnämnda för att åka och jobba). Ett perfekt sätt att umgås på, helt enkelt! Banan hade jag noll koll på, på förhand, så jag blev lite chockad (men positivt överraskad) av alla höjdmeter på första halvan, och lika paff när andra halvan därefter var pannkaksplatt (man visste liksom aldrig när man skulle våga dra på). Hade verkligen ingen bra känsla i kroppen någon gång, men så är det ibland. Jag får trösta mig med att jag i varje fall ledde i några meter ... Foto: @iqlaz :s mamma
Där bakom finns berget. Eller ja; Kvarntorpshögen. Drömskt höljd i dimman. Eller snarare mardrömskt. Testade nämligen @quiterightsweden :s (de som ligger bakom #besegrattrappan ) nya utmaning #mardrömmen i dag. Tio gånger uppför liftgatan (och sedan stigen/grusvägen över toppen, ned bilvägen och över knölen vid utegymmet tillbaka till starten igen) på Kvarntorpshögen. Jag kände mig lite däven, hade inte riktigt motivationen på plats, och därtill visade sig GPS-klockan vara urladdad (så jag fick ta tid med mobilen), men tog mig i varje fall runt på 1.39.13 trots bara två minuter över 90 procent av maxpuls (över cirka 14,5 kilometer och drygt 1 000 höjdmeter). Över 16 minuter från @trainlikehallor :s FKT på 1.23 blankt. En bra dag borde jag kunna kapa halva hans försprång. Jag lovar komma tillbaka och testa igen! Lägger förresten in länken till utmaningen i min profil, om någon mer vill prova!
Carin Calleberg plåtade riktigt snygga bilder för arrangören Örebro AIK:s räkning på #kilsbergsleden i lördags. Som den här, en stilstudie i löparteknik: Notera det långt framskjutna steget, den kraftigt bromsande hällandningen, de krampaktigt knutna händerna ... 😂😂 Jag ursäktar mig med att det var 200 meter före mål och att jag kände mig väldigt jagad av Pontus Lundgren, Åsbro, som jag växeldrog en hel del med under tävlingen (tja, han fick dra mig kilometer tre-sex och åtta-tolv, sedan gick jag upp och höjde farten i en uppförsbacke, kanske inte helt schysst teamwork). Jag lägger in en länk till alla bilder från tävlingen i min profil, kolla där och hitta dig själv! Foto: @calleberg för @orebroaik1964
Visst, säsongen är över, men loppen tar ju inte slut för det! Två veckor efter årets sista mållopp, och efter nio dagar med hostan från helvetet (men inget annat sjukdomssymptom) var det dags för #kilsbergsleden i dag. Hade en vag förhoppning om att gå under timmen (4.05-snitt), men kände att första kilometerns 4.10-fart var för hög och fick backa av. Halvvägs fick jag kramp i diafragman, men när det släppte kom jag in i en ovanlig runners high-känsla i tre-fyra kilometer; farten god, pulsen på 93 procent av max, men jag kände mig knappt andfådd. Sista kilometerna gick jag om ett par i uppförsbackarna, som jag gillar mest, men sista kilometern, utför och platt, var en plåga som vanligt. I mål på 1.03.34 (4.19-snitt), varav 49 minuter över 90 procent av maxpuls. Långt från timmen, men i varje fall pers. Nöjd. Det var ju träning det handlade om. Min #naturerunning -vän @crossfitmercedes var grymt stark på femkilometaren, men hade inte så stora förhoppningar om mig och hade inte hunnit ur värmestugan för att heja när jag gick i mål. 😂😂 Tack @orebroaik1964 för fint lopp! Foto: @jonea1980 (som själv sprang 10,6 kilometer i rekordfart!)
next page →