jonasbrannmyr

Jonas Brännmyr

Springer. Gärna tävlingar på fem-sex mil. Ibland längre, ofta kortare. Numera är detta ett helt privat konto. All läsning sker på egen risk!

Loading...
Som ni ser ledde jag Höstloppet - i exakt tre meter. Sedan tassade Johan Ingjald, och 100 meter senare även ödmjukt startande Mohamed Hassan, förbi och iväg i fjärran. Därefter blev det sololöpning till tredjeplatsen, av 19 startande, över 13,3 kilometer och runt 150 höjdmeter, på 57.37 (nästan sex minuter bakom firma Ingjald/Hassan). Jag har aldrig sprungit loppet innan, men man kan lita på @vretstorpsif1908 som arrangör, deras Gallaberget trailrun och @vretstorpstriathlon tillhör ju länets finaste och mysigaste arrangemang, och Höstloppet gjorde ingen besviken: Gratis anmälan, kaffe och hembakt och bastu efteråt (även om jag fick skippa det sistnämnda för att åka och jobba). Ett perfekt sätt att umgås på, helt enkelt! Banan hade jag noll koll på, på förhand, så jag blev lite chockad (men positivt överraskad) av alla höjdmeter på första halvan, och lika paff när andra halvan därefter var pannkaksplatt (man visste liksom aldrig när man skulle våga dra på). Hade verkligen ingen bra känsla i kroppen någon gång, men så är det ibland. Jag får trösta mig med att jag i varje fall ledde i några meter ... Foto: @iqlaz :s mamma
Där bakom finns berget. Eller ja; Kvarntorpshögen. Drömskt höljd i dimman. Eller snarare mardrömskt. Testade nämligen @quiterightsweden :s (de som ligger bakom #besegrattrappan ) nya utmaning #mardrömmen i dag. Tio gånger uppför liftgatan (och sedan stigen/grusvägen över toppen, ned bilvägen och över knölen vid utegymmet tillbaka till starten igen) på Kvarntorpshögen. Jag kände mig lite däven, hade inte riktigt motivationen på plats, och därtill visade sig GPS-klockan vara urladdad (så jag fick ta tid med mobilen), men tog mig i varje fall runt på 1.39.13 trots bara två minuter över 90 procent av maxpuls (över cirka 14,5 kilometer och drygt 1 000 höjdmeter). Över 16 minuter från @trainlikehallor :s FKT på 1.23 blankt. En bra dag borde jag kunna kapa halva hans försprång. Jag lovar komma tillbaka och testa igen! Lägger förresten in länken till utmaningen i min profil, om någon mer vill prova!
Carin Calleberg plåtade riktigt snygga bilder för arrangören Örebro AIK:s räkning på #kilsbergsleden i lördags. Som den här, en stilstudie i löparteknik: Notera det långt framskjutna steget, den kraftigt bromsande hällandningen, de krampaktigt knutna händerna ... 😂😂 Jag ursäktar mig med att det var 200 meter före mål och att jag kände mig väldigt jagad av Pontus Lundgren, Åsbro, som jag växeldrog en hel del med under tävlingen (tja, han fick dra mig kilometer tre-sex och åtta-tolv, sedan gick jag upp och höjde farten i en uppförsbacke, kanske inte helt schysst teamwork). Jag lägger in en länk till alla bilder från tävlingen i min profil, kolla där och hitta dig själv! Foto: @calleberg för @orebroaik1964
Visst, säsongen är över, men loppen tar ju inte slut för det! Två veckor efter årets sista mållopp, och efter nio dagar med hostan från helvetet (men inget annat sjukdomssymptom) var det dags för #kilsbergsleden i dag. Hade en vag förhoppning om att gå under timmen (4.05-snitt), men kände att första kilometerns 4.10-fart var för hög och fick backa av. Halvvägs fick jag kramp i diafragman, men när det släppte kom jag in i en ovanlig runners high-känsla i tre-fyra kilometer; farten god, pulsen på 93 procent av max, men jag kände mig knappt andfådd. Sista kilometerna gick jag om ett par i uppförsbackarna, som jag gillar mest, men sista kilometern, utför och platt, var en plåga som vanligt. I mål på 1.03.34 (4.19-snitt), varav 49 minuter över 90 procent av maxpuls. Långt från timmen, men i varje fall pers. Nöjd. Det var ju träning det handlade om. Min #naturerunning -vän @crossfitmercedes var grymt stark på femkilometaren, men hade inte så stora förhoppningar om mig och hade inte hunnit ur värmestugan för att heja när jag gick i mål. 😂😂 Tack @orebroaik1964 för fint lopp! Foto: @jonea1980 (som själv sprang 10,6 kilometer i rekordfart!)
Hade du frågat mig i somras hade jag sagt att jag varit jättenöjd om jag kunnat göra 3.15 på maran, men under hösten har formen varit så god att en liten dröm om att gå under tre timmar vuxit fram. I går, i #växjömarathon , gjorde jag ett försök. Jag startade i 4.15-fart per kilometer, som krävs, och försökte helt enkelt hålla så länge som möjligt. Halvmaran passerade jag just över 1.29 och så långt kändes det hanterbart. Även nästa varv (tävlingen avgörs över åtta platta varv runt Växjösjön) kändes det okej, och ut på sjätte varvet hade jag fem sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla. Men där någonstans började benen kännas skruttiga, och jag fick tvinga mig själv att driva på (målet var ju inte att rädda en så bra tid som möjligt utan att överleva så länge jag kunde i 4.15-tempo). Ut på näst sista varvet, med drygt elva kilometer kvar, var jag fortfarande i fas (2.15.06 på 31,78 kilometer), men där gick tyvärr snöret. Hur mycket jag än försökte gasa, öka farten ur tröttheten, svarade inte kroppen. Låren var sönderslagna av asfalten jag är så ovan vid. Hängde ryggar så gott det gick, försökte rädda anständigheten, men sista fyra kilometerna fick jag koppla i pannbenet för att ens hålla femminuterstempo. I mål på 3.04.36, pers med drygt 23 minuter men ändå med ett styng av besvikelse i bröstet. Jag vet så klart att jag ska vara nöjd, och det kommer jag bli när jag smällt det lite - väldigt nöjd. Men först ska jag deppa lite över missat tretimmarsmål. (På bilden sekonderar @jonea1980 mig, stort tack till honom, @crossfitmercedes , mamma, pappa, tjejerna, Jerry och Ingela som kom och hejade!!) Foto: @mormarbra
Toppluva? Jo, det fanns en tid innan jag upptäckte buffens bekväma beskaffenhet (före 2013, eller så), och sprang en hel del i toppluva om vintrarna (buff har jag däremot året om, numera). Bland annat hade jag en röd, som var mig extra kär, med reklamtryck från den redan på tidigt 80-tal saligt insomnade butiken Eklövs Sport i Degerfors. Men varför sprang jag dagens Örebro @parkrunse i toppluva? Jo, @crossfitmercedes fyllde år i dag, och av någon anledning gjorde det att hon gav mig tre mössor i present i går (?!?). Alla i neonfärger (som jag älskar); en rosa, en orange och så den gula jag sprang i i dag. Den satt som en smäck och lär bli flitigt använd i vinter! Om den hjälpte mig att prestera? Det låter jag vara osagt. Dålig dagskänsla gjorde att jag inte tordes gå för under 19 i dag, men den lugnare öppningen gjorde i stället att jag orkade trycka lite mer mot slutet, och därför var jag sju sekunder snabbare än förra veckan då jag kände mig betydligt bättre men väggade. Så kan det gå. Tre saker som gjorde att jag ändå inte var helt nöjd: Mahfoudh Ameuri (sist bilden) var bara sex sekunder före, men jag orkade inte stänga luckan och blev tvåa, tiden 19.27 är tangerat pers vilket är jättetråkigt (hade klockan stannat en sekund tidigare hade det varit jättekul!), och sånt här skägg jag har just nu är inte snyggt på bild (eller i verkligheten). Tack för ett härligt arrangemang, på återseende snart igen! Foto: @photobyglinneras (vad grym du är, tack för alla bilder vecka efter vecka!)
Tog ett sent beslut om att springa Örebro parkrun (@parkrunse ) och gå för sub-19 (mitt pers på fem kilometer är 19.27, så det var lite ambitiöst, men formen är god). Höll (nästan) nödvändiga 3.48-snittet i tre kilometer (11.27 där, så tre sekunder över), men sedan tog benen slut (inte flåset, utan just slitna ben efter torsdagens fyra grenar i #crossfitteamseries , alltid ska man ha något att skylla på!), och sista biten blev inte alls så förnämlig. Stapplade i mål på 19.33. Klart viktigare än tiderna var ändå att @p4orebro :s insamling till @varldensbarn blev framgångsrik (jag stöttade med tio öre per sekund jag sprang, alltid något). Nytt försök nästa lördag, måhända. Det är ju det som är det fina med parkrun - jag älskar det! Foto: @photobyglinneras
Så otroligt besviken. Bergslagsleden ultra, mitt stora mållopp för året, blev mitt livs första DNF, första gången jag bröt ett lopp. Magen kollapsade redan efter sex-sju kilometer (ja, jag hade varit på toa fyra gånger före loppet också, och hade riktigt dålig känsla), och efter två besök i skogen fick jag plåga mig för att ens ta mig ned till Mogetorp, där jag klev av knappt 17 kilometer (med 31 kvar). Funderade på att försöka fortsätta ytterligare en bit för att se om magen skulle komma igång, men det gjorde helt enkelt för ont. Framför allt i nedförsbackarna var magen en ren plåga. Så jävla tråkigt när man laddat så länge för ett lopp, och jag fattar inte att jag aldrig ska få lyckas just i #bergslagsledenultra som är min absoluta favorittävling. I premiären 2014 var jag i kanonslag men la bort 15 minuter på en fellöpning, 2015 och 2016 gick det, liksom i alla tävlingar de åren, uselt (det visade sig vara järnbrist), och 2017 var jag förkyld och kunde inte springa. I år skulle vara året då jag äntligen lyckades, och därför har jag ansett den här tävlingen vara årets överlägset mest prioriterade. Så jävla surt när den tar slut innan den ens startat! Men 2019 kommer jag tillbaka, och då jävlar ska det bli revansch! Men först och främst får jag försöka hitta något annat kul lopp att visa den annars fina formen i, inom kort. Tack @bergslagsledenultra för ett arrangemang som, precis som alltid, höll toppklass! 👍🏻👍🏻 Foto: @crossfitmercedes #bergslagsledenultra2018
Det blir ingen nummerlapp på bröstet den här veckan, eftersom jag laddar inför @bergslagsledenultra nästa lördag, mitt stora mållopp den här säsongen (större än Ultravasan, egentligen), där jag siktar på att gå under 4.45 (vilket motsvarar min bästa tid i tävlingen, från 2014, minus de 15 minuter jag sprang fel då). Den här veckan har det blivit två medelhårda pass, resten lugnt. Jobbet är gjort, formen ska toppas. När längtan efter nummerlapp blir för stor tittar jag på den här bilden, som kollega Peter Eriksson knäppte på Berga knockout förra fredagen. Ganska läcker, tycker jag!
Nummerlapp på för andra dagen i rad, och Zinkgruvan #runofmine startade mindre än 16 timmar efter målgång i Fjugesta i går. Lite lätt slitna ben fick man därmed räkna med, men vilken rolig tävling det blev ändå! Två platta kilometer ovan jord följdes av tre rätt ned i en gruva (350 meter under jord, så snittlutningen var 11,67 procent), runt en vändpunkt och så upp och tillbaka. Vågade inte haka på en tätgrupp om nio herrar och en dam (Johanna Eriksson, Motala, som tog SM-brons på 10 000 meter för två veckor sedan) ut från start, utan höll just över fyraminuterstempo till gruvmynningen. Därifrån var det jäkligt lurigt att sätta tempot utför. Hur hårt vågar man gå, hur mycket slår man sönder benen, hur kommer det kännas när man vänder? Facit blev 17.49 till vändpunkten (tre kilometer rätt utför på just över 9.30). Ändå kändes benen fina och fräscha när jag vände, och på första 500 meterna uppför tog jag tre man. Hade pulsen under kontroll och var aldrig nära att behöva gå (jo, uppförslöpning är ju lite av min grej), kilometerna upp på 6.34, 6.58 och 7.13 (men sista kilometern var nog 1 200 meter, fick förlita mig på opålitliga kilometerskyltar eftersom gps:en inte vill jobba i gruva). Efter några sega hundringar när det planade ut ovan jord fick jag till en hygglig spurt (3.45 på sista kilometern) och gick i mål på 45.50, som sjua av 137 herrar (åtta totalt, då, Johanna slog alla utom tre). Bakåt hade jag tre-sex minuter till de tre jag passerade efter vändningen. Riktigt kul tävling i dag igen, tack Zinkgruvans IF för den! Nu är det hårda jobbet gjort, nu inleds två veckors toppning mot @bergslagsledenultra !
Berga knockout är en löpartävling med ett helt nytt koncept som inte liknar något jag tidigare kutat. Först ett kval och sedan fyra finalomgångar där en fjärdedel av löparna slås ut i första, andra och tredje omgången, innan de kvarvarande gör upp om topplaceringarna i den fjärde och sista. Allt på en extremendurobana med stigar, hopp (= korta, branta backar för löpare), stockhinder och lerspår. I kvalet gav varje varv man hann springa på 1,66-kilometersbanan 20 sekunders försprång i finalomgångarna som var av modell jaktstart, och mellan de som hann samma antal varv i kvalet gav kvalplaceringarna ungefär en sekunds skillnad i finalstarterna. Jag förstod snabbt att ingen skulle hinna mer än fyra varv i kvalet, så jag såg till att hinna ut på ett fjärde (för att inte hamna 20 sekunder efter i finalstarterna) med minsta möjliga ansträngning. Blev trea av fyra som hann fyra varv i kvalet (totalt var det 19 startande). Första och andra finalrundorna, där fem+fem längst bak slogs ut, joggade jag runt eftersom jag hade sånt försprång från starten (några andra tog i mer, så jag var sexa respektive fyra i mål). Tredje, när femman-åttan åkte ut, tog jag med facit i hand i lite för mycket. Jag tyckte att jag skymtade femman (jag låg trea där), men hade säkert 15 sekunders marginal i mål. Jag var ändå rätt oberörd inför finalen med fyra löpare kvar. Planen var att bita sig fast i rygg på Ola Hellström (@cyclepro3 ), som hade varit i ledning från första kvalvarvet, men han stack som en galning, och inledningsvis hade jag även fem meters lucka till tvåan Tomas Karlsson (Vretstorps IF). Halvvägs in på varvet kom jag ikapp och över två motocrosshopp smet jag om och kunde sedan skapa en lucka på de knixiga stigarna. Sista 300 meterna kändes det som om jag tog in på Ola också (kanske hade han slagit av på takten som säker segrare; men han skrev i alla fall på Instagram att det var den tuffaste tävlingen han gjort på länge). I mål skiljde hur som helst fem sekunder, han hade 7.33, jag 7.38 (mer än minuten snabbare än något av mina sju första varv under kvällen). Fick ett av löparkarriärens finaste priser för andraplatsen, en unik glasplakett!
Med den här mäktiga bilden från #kilsbergentrailrun (och Södra Storstenshöjdens slalombacke, där jag kände mig stark, och där jag var tillbaka och sprang intervaller i går), plåtad av loppets egen fotograf Anders Eriksson, laddar jag upp inför veckans två tävlingar: Den annorlunda och jäkligt spännande utslagstävlingen Berga Knockout på fredag (se andra bilden för information om tävlingsupplägget) och det utmanande gruvloppet Run of mine på lördag. Två väldigt olika tävlingar, som båda är mycket mer än en vanlig löptävling. För mig är de också två av de sista riktigt hårda passen inför höstens stora mållopp @bergslagsledenultra den 22 september. Snart är träningen gjord och det är bara prestationen som återstår! Då är det dags att besegra slalombacken igen, men den här gången efter 46 i stället för efter 12 kilometer!
Ibland är det svårt att sätta mål. Jag visste ärligt talat inte alls vad jag skulle satsa på i dagens #kilsbergentrailrun . Jag vet att jag är i god form, men samtidigt är jag inne i en tyngre träningsperiod inför @bergslagsledenultra. Så jag satsade helt enkelt på att försöka vrida ur så mycket som möjligt. Och jag tror faktiskt att jag lyckades helt okej. Jag öppnade i snabbare tempo än mitt femkilometerspers under de 1,8 kilometerna fram till stigen för att få en bra position, och sedan kom pulsen egentligen aldrig ned igen. Av de 73 minuterna loppet pågick låg jag över 90 procent av maxpuls i 59. Jag låg runt 30:e plats inledningsvis men var 21:a till Suttarboda efter att ett större gäng sprungit fel i en stigförgrening (jag fick skrika på dem) och jag lyckats plocka några andra på stigarna. Fyra av killarna som kutat fel galopperade förbi igen på hemvägen, men jag lyckades plocka allihop uppför slalombacken (där jag hade tolfte tid av alla, backträning betalar sig!) och sedan höll jag på något sätt undan trots att jag var sopslut in på upploppet; kollega @evaejdeholt vittnade om att det syntes. Jag blev därmed 21:a av 234 herrar (23:a av 375 totalt) på 1.13.02. Det är 1.35 långsammare än perset, men ger en bättre snittfart eftersom banan var 400 meter kortare 2013. Ja, snittfarten var faktiskt det som motiverade mig på slutet, det var den som verkligen blev mitt mål för dagen; jag ville under 5.00 efter att jag passerat Storstenen med 5.02 på klockan. Det gick! (Banan var i år drygt 14,7 kilometer vilket gav 4.58-snitt.) Tack @ahevent_orebro för ett superarrangemang och en av årets allra finaste tävlingar!
Fem kilometer är ju en ohyggligt vidrig distans. Till skillnad från nio mil, som jag sprang i lördags, eller 17 mil, som jag sprang tidigare i somras, så måste man ju ta i så in i helvete ... Jag gick under 19.30 för första gången i våras, och det förstod jag att jag inte skulle vara god för att upprepa fem dagar efter Ultravasan, men efter att ha provat några fartökningar på onsdagen bestämde jag mig för att starta #blodomloppetörebro :s femkilometersklass i fyraminuterstempo. Det hade gått att göra kontrollerat en vanlig dag, men i dag rusade pulsen, som ni ser i andra bilden, direkt. 3.58 på första kilometern och samma tid på andra kändes ändå okej, men vid tredje kilometermärket var jag färdig att kasta in handduken. Låg på 12.00 där, och hade alltså sänkt tempot till 4.04 senaste kilometern. Efter en vidrig tusing på fyra blankt trodde jag att det var kört, men när jag svängde in på Trängen visade klockan över målet 19.45, så jag fick uppbåda sista krafterna för en spurt och klarade 19.58 med en puls i målögonblicket på 190 (min i lab uppmätta maxpuls är 187 😂😂). Inte min stoltaste stund som löpare, men va fan ... Tack till @anderserkman som bjöd in mig att springa med NA:s/Mittmedias lag! Läs mer om loppet (de som sprang snabbt på riktigt, alltså) på min blogg, länk i profilen!
Då lägger vi #vasatrippeln och #vägentillvasaloppet till handlingarna. Jag slutade på 33:e plats i trippeln med en totaltid på 20 timmar och 47 minuter blankt efter att ha varit 7 650:e i Vasaloppet, 4 805:a i Cykelvasan och 37:a i Ultravasan - och framför allt efter att ha klarat mitt allt överskuggande mål att springa snabbare än jag åkte skidor. Tack till alla som supportat - framför allt @crossfitmercedes , Alice, mamma och pappa - och alla som följt med här på instagram! Sedan starten den 10 december har det här varit ett jobbrelaterat instakonto med fokus på trippeln. Från och med i morgon, när jag springer femkilometersklassen i #blodomloppetörebro , kommer det här att vara ett privat konto där ni kan följa mig personligen på tävlingar och dylikt. Om ni vill. Annars säger vi tack och hej nu! #ultravasan2018 #vasaloppet2018 #cykelvasan2018
Rygg på en VM-silvermedaljör 44 kilometer in i #ultravasan2018 ; helt ok ändå, va? Fantastiska @fridasodermark cruisade sedan iväg och var nästan 19 minuter före mig till Mora (trots att jag fortsatte hålla ett jämnt tempo, vilket säger åtminstone något om Fridas potential i 100-kilometers-VM om tre veckor). Jag kan/vill inte riktigt släppa taget om känslan från i lördags, så trots att både krönika och film finns ute sedan länge har jag nu också skrivit en längre racerapport från tävlingen på min blogg. Den är gratis att läsa och finns länkad i min profil (på onsdag börjar jag jobba igen efter tolv veckors semester, så då kommer bloggen uppdateras dagligen igen). #vägentillvasaloppet #vasatrippeln Foto: @crossfitmercedes
Nu är filmen från #ultravasan2018 ute! Se hela på na.se, länk i profilen! #vasatrippeln #vägentillvasaloppet Foto: @crossfitmercedes
8.12.11, drygt 29 minuter under min måltid efter en helt fantastisk dag där jag öppnade hårdare än tänkt men ändå aldrig tog helt slut. Fick nya krafter efter Evertsberg och hade två fina mil innan jag fick kicka in pannbenet för att hålla tempot sista tre milen. Var 85:a i Mångabodarna, 56:a i Oxberg, 37:a i mål, av 796 startande herrar. Mitt livs prestation kallar jag det i min krönika på alla Mittmedias sajter (bland annat na.se) som ni kan läsa via länk i min profil. Det blir mycket mer från loppet senare. #vägentillvasaloppet är över med en 7 650:e-plats i Vasaloppet, 4 805:e-plats i Cykelvasan och en 37:e-plats i Ultravasan (uppåtgående kurva!). #vasatrippeln är i hamn! Tack alla (och framför allt @crossfitmercedes , som på bilden syns jobba med både kamera och mobil!) för all support under träningar och tävlingar! #ultravasan2018 Foto: Pappa
next page →